Krigets skut

14:e oktober 1918.

Natten till idag var en fruktansvärd natt. Jag är för nuvarande på ett sjukhus ett par mil ifrån Berlin. Jag och mina stridskollegor blev utsatta för en stark och giftig gas som de brittiska svinen attackerade oss med i ett fegt bakhåll. Tre av mina kamrater och landsmän mördades men jag själv kom lindrigt undan med ett synfel som varade under ett par timmar. Nu börjar synen sakta komma tillbaka till det normala men det är på gränsen att jag inte ens kan läsa vad jag själv skriver i min egen dagbok. Konstigt nog så befinner jag mig nu på sjukhusets psykiatriska avdelning. Jag undrar varför eftersom jag egentligen borde vara på ögonkliniken med mina skadade ögon. Tror de att jag är någon sorts psykopat på grund av min stora kärlek till mitt land? Absurt!

9:e november 1918.

Jag är fortfarande kvar på den psykiatriska avdelningen på sjukhuset och jag längtar hem. Det har börjat gå rykten om att de förrädiska politikerna, som för tillfället har makten i Tyskland, har börjat fundera över att sluta ett fredsavtal med våra fiender. Detta är som en kniv i ryggen på oss soldater som har stridit för vårt vackra land med våra liv som insats. Förrädare! Måtte detta inte vara sant eftersom allt har gått så bra och inte ett enda skott har avfyrats på tysk mark. Detta är enligt mig ett tecken på svaghet och politikerna skämmer ut oss och resten av världen kommer att se ner på oss tyskar.

10:e november 1918.

Scheisse! Nu har de beslutat om fredsavtalet, de gick med på ett vapenstillestånd, hur kan de göra så här? Ynkryggar, förrädare och svin! Min syn, det svartnar för ögonen, jag tror jag kommer att svimma. Jag rör mig, snubblande tillbaka till min säng. Jag har inte gråtit sen den dagen då jag stod vid min mors kista på hennes begravning men nu kan jag inte göra något annat än att gråta. Vad ska jag nu göra utan arbete, bostad och vänner?

Kriget har spillt många liv och de människor som har vänner, släktingar, bekanta som har förlorat livet under kriget känner stor hjärtesorg. Jag känner för dessa människor eftersom att även jag har förlorat vänner i kriget. Det kommer bli en tuff tid framöver för hela världen, arbetslösheten kommer att bli stor, marknaden kommer att falla isär, men vi ska resa oss ur askan. Jag vädjar till er som läser min dagbok. För mitt arv vidare. Tillsammans ska vi se till att Tyskland ska triumfera efter denna tragedi.

Adolf Hitler.

Krigets mitt

28:e juni 1916.

Det var längesedan jag skrev men nu ligger vi här i bunkrarna i Somme vid den tyska gränsen och väntar tålmodigt på våra fiender. Vi har legat här i flera månader under gräsliga förhållanden och med våra liv på spel. Fienden försöker att ta sig in i mitt land. I mitt hem. Det tolererar jag inte! I tidningarna står det hur handeln sjunker och hur marknaden förvärras för varje dag som går. Det beror på att varorna inte kan skeppas emellan länderna så längre kriget pågår, handelsmännen är rädda för att deras skepp ska sänkas.

Det leder i sin tur till att det inte finns några varor på marknaden och då tjänar företagen, som vill sälja sina varor, ingenting och måste då stänga sina fabriker och avskeda personal Vi måste vinna kriget så allt blir som det ska vara.

23:e juli 1916.

Britterna bombar oss och det regnar granater över våra huvuden. Den inkompetenta brittiska generalen Douglas Haig har planer på att ta sig in i mitt kära Tyskland. Han är aggressiv och skoningslös och tänker inte på konsekvenserna av hans krigsplaner. Haig och hans män lyckas iallafall inte att spränga hål i våra taggtrådar så vi använder nu all vår kraft för att trycka tillbaka dem. Tusentals män, som blivit nerskjutna av kulsprutor, ligger på marken och vädjar om hjälp från förbipasserande soldater. Ännu fler ligger döda på krigsfältet. Det är en fruktansvärd syn att se sönderskjutna kroppar vart man än tittar men jag vet att det är vad som krävs för att skydda vårt land och våra familjer.

En brittisk idiot klättrade uppför skyttemurarna och sparkade precis en fotboll emot oss men sköts självklart ner direkt av en av mina tyska landsbröder. Var det ett hot? Försökte de göra narr av oss? Eller var det bara ett dåligt försök att ge de brittiska soldaterna mer självkänsla och styrka genom att få dem att visa sig modiga? Nu vädjar de om förlåtelse och att få retirera. Ska vi skona deras liv? Många av männen i vår krigstyrka vill skona dessa soldaters liv men de har ju försökt att attackera vårt land!

17:e augusti 1916.

Det är som en enda stor blodig massaker. Vi har minskat deras trupper enormt och det ser ut som ett blodbad överallt. Om fienden lyckas komma in i mitt land så är kriget och allt som jag älskar förlorat. De ska inte få förödmjuka oss.

28:e september 1918.

En granat exploderade precis brevid mig och jag känner en fruktanvärd smärta i benet. Är detta slutet? Jag måste gömma mig och komma bort ifrån striden. Kommer jag inte att få se Tyskland igen? Jag tror att jag kommer att förblöda! Jag ser en soldats hjälm titta fram över bunkerns vägg. Jag hoppas att det är en tysk soldat. Jag kan inte se riktigt klart och känner mig yr och förvirrad.

Det är en brittisk soldat! Skona mig! Om du finns gud så gör mig denna enda tjänst och låt soldaten inte se mig. Han såg mig! Nu är jag säker på att jag aldrig får se mitt vackra rike igen. Han riktar sitt gevär emot mig men han skjuter inte. Han springer rakt mot mig med geväret i högsta hugg samtidigt som han tar fram något ur sin bröstficka. Är det en pistol? Nej, det är en bomullstuss som soldaten trycker mot såret. Försöker han verkligen stoppa blödningen? Han säger åt mig: “Keep a hard preassure on the wound and go home to your family!” Jag kan inte förstå att han skonade mig. Det enda jag får ur mig är: “Danke”. Jag nickar till denna underbara man som tack och ropar efter honom, medans han springer vidare ut i striden, i hopp om att få veta hans namn men han är nu så långt borta att han bara är en silhuett i damm och lera.

Krigets början

Hallo!

Jag heter Adolf Hitler. Jag är 25 år och kommer ifrån Braunau i Österrike men bor numera i staden Wien i södra Tyskland. Detta kommer att vara min dagbok under det kommande kriget. Detta kommer att vara det jag lämnar efter mig efter min död och det som folk alltid kommer att minnas.

Den 3:e augusti, 1914.

Idag är det den 3:e augusti och mitt kära Tyskland har precis förklarat krig emot Frankrike och allt vad de står för. Äntligen kan vi bli den stormakt som vi verkligen är! Jag ska nu börja skriva min ansökan till den tyska armén men jag känner en viss oro inför svaret med tanke på att jag fortfarande har österikiskt medborgarskap.

Den 7:e augusti, 1914.

Nu har kriget börjat. Jag har äntligen fått svar på ansökan och jag blev accepterad! Nu kan jag äntligen börja strida för mitt vackra land och behöver inte längre stå och se på medans trupperna rustas upp och skeppas ut ifrån landet för att attackera Frankrike och Ryssland. För att komma in i Frankrike fick vi lov att ta oss igenom Belgien, där vi möttes av svagt motstånd vilket rörde upp många känslor från andra länder, de var ju bara i vår väg mot vårt egentliga mål. Nu har även Storbritannien gett sig in i kriget på frankrikes sida vilket gör dem lite starkare. Varför förklarade Tyskland krig emot Frankrike från första början? Jo, för att en kort tid innan kriget utbröt så skedde ett mord i Österrike-Ungern. Bosnien som ligger i Österike-Ungern ville bli självständigt. Om de inte fick bli självständigt så ville de iallafall tillhöra Serbien som tyckte det lät bra eftersom de, som alla andra länder, ville utöka sitt imperium. Österrike-Ungern tyckte inte detta lät som en bra idé och de ville behålla sitt imperium. Så när nyheten om att förslaget blev nedröstat kom ut så sköt en serbisk student Österrike-Ungerns kronprins när han var på besök i Sarajevo i Serbien. En revolution hade startat.

Vi har nu även ockuperat Frankrike och går fram med stormsteg emot Ryssland. Vi känner oss som gudar. Inget kan stoppa oss nu. Våra bröder i öst har mött starkt motstånd emot Ryssland och vi rör oss så fort som möjligt för att hjälpa Österrike-Ungern.

Den 9:e augusti, 1914.

Nu är vi nära. Ryssland ska inte få komma ett steg närmare mitt rike, mitt folk och mitt hem. De ska tryckas tillbaka, nu!

10:e augusti.

Äntligen är vi framme, vi lyckades. Ryssland drog sig tillbaka så fort de såg våra överlägsna trupper. Resten av männen firar att de fortfarande har livet i behåll medans jag sitter och skriver i min dagbok för mig själv. Så länge kriget pågår, vad har vi egentligen att fira?

Nationalismen är en stor anledning till att vi krigar. Alla länder tyckter att deras länder är det bästa och vill visa det genom sin kraft i kriget. Ingen vill se sitt land förödmjukas inför hela världen, inklusive mig själv. Jag älskar mitt fantastiska rike och dör hellre än att se det falla.

Ledarna delar ut flygblad som de fått skickade ifrån Tyskland. På bladen står det “Hjälp oss segra! Teckna krigslånet” med stora svarta bokstäver. Jag ska strida genom taggtråd och strid för att kunna beskydda mitt land. Om vi inte kan teckna vårt krigslån kommer Tyskland gå i konkurrs! Bilden visar att man ska vara beredda att gå igenom allt för sitt land, därav taggtråden. Kläderna på personen på bilden visar att det är en soldat och att man ska värva till millitären. Krig kostar mycket pengar och de pengarna måste man låna. Så här ser bilden ut:

Äntligen! Som jag har väntat på den här dagen. Dagen med beskedet om att jag ska få se far igen. Ett hopp som jag inte känt på flera år växer inombords. Kriget tog slut för veckor sen och far hade slutat skicka brev. Jag trodde aldrig jag skulle få se honom igen tills för några dagar sen då mor med darrig röst och glädjetårar rinnande längs kinderna läste ett brev från far där han berättade att han kommer hem om några veckor. Det känns helt ofattbart att just min pappa klarade sig när uppemot 10 miljoner människor dog.

Det är väldigt många i staden som pratar om just hur kriget kom till ett slut. De senaste veckorna pratas det oavbrutet om det, i hemmet, i media och med mina vänner. Det jag har hört är att tyskarna försökte med en sista framstöt som de kallade för Kaiserschlachtoffensiven innan våra trupper skulle anlända, de vann mycket mark men de lyckades inte besegra våra styrkor innan det kom två miljoner soldater från USA till västfronten. Trippel-alliansen kom till att inse att de var nära en förlust men regeringen i dessa länder gav bara positiv information till sitt folk. Fast än verkligheten var mycket mörkare.

Och en dag gav tyskarna bara upp och de kom överrens med Frankrike, England och USA om ett fredsavtal som skulle skrivas på i staden Versailles.

Freden som slöts i Versailles kostade Tyskland oerhört mycket, vilket de enligt mig förtjänar.

Dom ska betala 96000 ton i guld till alla drabbade länder och närstående som har förlorat en familjemedlem. De förlorade även stora markområden till Frankrike, Danmark och Polen samt alla deras kolonier. De får heller inte ha en armé som överstiger 100.000 soldater.

Innan kriget officiellt var “slut” abdikerade kejsar Wilhelm och ganska snart infördes republik i Tyskland. Jag tror att det kommer ta lång tid innan de kommer på fötter igen, och när jag tänker efter är det väldigt synd om de oskyldiga invånarna i Tyskland, för de kommer precis som alla andra leva väldigt knapert många år framöver. Men samtidigt som jag tycker synd om dom kommer jag nog aldrig kunna se på Tyskland eller tyskar likadant...

Nu har det gått några månader sedan far lämnade oss för att gå ut i krig. Mor försöker trösta mig varje kväll men jag är fortfarande rädd att jag aldrig kommer få se min pappa igen.

Vi trodde inte att han skulle behöva ge sig ut i kriget men USA hade lånat pengar till England och Frankrike och vi skulle inte få tillbaka pengarna ifall de inte vann kriget. Vilket USA självklart inte hade råd med. Tyskland hade dessutom sänkt många av våra skepp när de åkte på atlanten och det hade lett till en stor frustration eftersom vi inte var med i kriget. Många skepp byter flagga så att fienden inte sa upptäcka de och sänka dom men efter ett tag upptäckte all det och nu skjuter alla på allt de ser.

Men efter att experter tytt schiffermeddelanden mellan Tyskland och Mexico, där tyskarna hade lovat Mexico att om de går med i kriget ska de få tillbaka alla områden USA hade tagit ifrån de i inbördeskriget för ca 70 år sedan, så rann bägaren över för USA.

Vi har alla läst i tidningarna om de hemska omständigheterna soldaterna bevittnar ute i skyttegravarna. Döda kroppar överallt i leran, granater och ständig skottlossning som varvas med skriken från alla skadade människor. Och nu ska min far ut och ligga i skyttegravarna och vara nära döden dygnet runt. I början av kriget trodde alla att det skulle vara i ungefär ett halvår men nu har det gått snart tre år och soldaterna har börjat tappa hoppet. Vi körde fast på västfronten och det blev ett skyttegravskrig.  Far skickade ett brev hem där det stod “attack efter attack misslyckas och vi blir kvar i dessa fördömda skyttegravar. Armar och ben flyger kors och tvärs. Kulsprutorna skjuter ner allt i sin väg, granaterna spränger upp jorden skapar lerpölar som hästar sjunker under, gasbomber kastas och gas flyter längs marken och tränger ner i soldaternas lungor.” Han sa även att det kom människor från kolonierna för att strida för sina länder. En hel del av soldaterna därifrån visste inte ens vad som var “rätt och fel”, de visste bara vilka de skulle skjuta på.

Och det värsta är att jag kan inte ens gå ut utan att mötas av all idiotisk propaganda om att kriget går jättebra och att det är en ära att få strida för landets armé. En affisch jag tröttnat på är den med en man och en kvinna där mannen representerar USA och kvinnan Storbrittanien. De går arm i arm och ler och skrattar och över deras huvuden finns en text som lyder “side by side - Brittania”. Man får en hoppfull känsla av att kolla på bilden. Samma sak med den här som jag rev ned från en vägg och tog med mig hem.

Den här bilden inger verkligen hopp och att det går bra för USA i kriget.

Först står det datumet till våran nationaldag och under “148 years young and still going strong!” Det är också en man som springer igenom en massa smällar klädd i en frack mönstrad som våran flagga. Som att mannen, alltså USA, överlever allt. Den visar på att vi har klarat oss som ett eget land länge, jag får känslan av självgodhet och att vi är bäst när jag kollar på den.  

Folket ska få en känsla av hopp och att det finns en ära i att vara soldat. Det är för en bra sak och det är sant att det är en viss ära i att strida för sitt land på samma sätt det är en ära att stå upp för sina åsikter och ta hand om sin familj, men det är så många som inte kan se igenom den snedvridna propagandan som bara berättar om hur ärofyllt och lätt det är och inser att allt inte är häftigt och positivt, utan att det enda soldaterna möter faktist är förödelse och misär.

Hej!

Jag heter Paul Flores. Jag är 12 år gammal och bor i New York. Mina föräldrar är Italienare och kom hit när de båda var unga. Jag tänkte börja föra dagbok för att berätta om utvecklingen efter ett mord som skedde för lite mer en än månad sedan i Balkan. Jag tänkte att det skulle vara bra för att kunna berätta för mina barn och barnbarn när jag blir äldre.

Idag är det den 6 augusti och för tre dagar sen så förklarade Tyskland krig mot Frankrike. Planen var att inta hela frankrike på sex veckor, slå ut deras armé för att sedan vända och tåga in i Ryssland. Det de troligen inte räknat med var att Storbrittanien skulle förklara krig mot Tyskland. Varför skulle de göra det? Jo för att när tyskarna gick in i Frankrike gick de via Belgien som var neutralt och då reagerade Storbrittanien.

Allt det här hände pågrund mordet jag pratade om innan. Bosnien som ligger  i Österrike-Ungern ville bli självständigt, alltså ett eget land. Och om de inte fick det så ville de iallafall tillhöra Serbien, vilket serberna tyckte var en bra idé. Det finns också en motståndsrörelse där nere som kallar sig De svarta pantrarna. De kämpar för det här och jag har hört rykten om att de utför ett flertal missade mordförsök på Prins Ferdinand under hans besök i staden Sarajevo. Tills en av serbisk student från organisationen såg prinsen åka förbi ett fik där studenten i fråga satt och mannen sköt honom utan tveken.

Euorpa står inför vad många tror kommer bli ett stort krig på grund utav detta mord. Hemma pratar mamma och pappa mycket om vad Italien ska göra.

Mina föräldrar vill att USA ska stanna utanför kriget och särsklit pappa är lite klyven med tanke på att Italien är allierade med Trippel-alliansen och USA kommer absolut inte stödja de ifall vi går med i kriget. Det är mycket att tänka på nu.

Mitten av kriget.

25 December 1914

Mitten av kriget.

Månader har passerat, för dig som läser detta så har det tagit någon sekund att bara öppna nästa sida och fortsätta läsa ur min dagbok. Men för mig har dessa långa månader varit det mest förfärliga jag varit med om i hela mitt liv, jag trodde aldrig att det skulle vara en så stor press på oss soldater här i skyttegravarna. Det tar verkligen kål på mig mentalt och fysiskt men mest mentalt, allt blod jag varit med om och allt skrik. Jag kan fortfarande höra folk som stupat i min bataljon skrika av brutal smärta. Det som hänt med mig är att jag inte har lyckats inse den nya världen jag lever i, min kropp är ett väldigt slitet kugghjul och mitt mentala tillstånd är mycket livlöst, det är som att jag lever i en dröm fast i min egen kropp, jag har pressat mig så hårt och väntar på krigets slut. Vi är många som skulle göra allt för att få komma hem.

Många av männen här i skyttegraven stupar inte av ett skott, det är mycket vanligare att det släpper mentalt före det fysiska.

Här i skyttegravarna så har stämningen förändrats drastiskt, någonting fantastiskt har inträffade nu runt juletid.

Vi trodde först att våra motståndares ammunition hade tagit slut därför att det blev helt tyst in mot kvällen, så även vi slutade skjuta, så vi satte oss alla ner och tände ljus och tänkte fira vår egna julafton här i skyttegraven. Ljusen är tända och och ett par granar håller på att dekoreras medans glada julvisor sjungs och man kan även höra sång från fiendes skyttegravar.

Det snackas om att det kanske ska bli vapenvila och några soldater har gått med på att möta upp några av britterna på slagfältet för dialog.

Vi har fått höra att en bataljon några kilometer bort har spelat fotboll mot sina motståndare, resultatet är ovisst men troligtvis en Tysk seger, vi mötte upp våra motståndare och bytte olika presenter med varandra.

Det här är en propagandabild som man kan se i nästan hela Tyskland.

Texten säger att bolsjevismen innebär krig, arbetslöshet,hungersnöd. Förena er för att bekämpa bolsjevismen.

Bilden visar en Bolsjevik-”gorilla” som håller en bomb och en kniv och är ett hot mot den Tyska välfärden. Bilden ska avhumanisera bolsjevikerna och rättfärdiga kriget genom att förknippa gruppen med arbetslöshet och hungersnöd.

Min tolkning av bilden är att dolken symboliserar sveket mot tyska folket då ryssarna ställde sig emot dom. Bomben symboliserar enligt mig okontrollerad förödelse och varför bolsjevisten är en gorilla är för att visa att dom inte är människor utan vilda djur.